Den ofrivilliga Asienresan
Just nu befinner vi oss i Johur i Malaysia på ett hotell som heter Puteri Pacific. Jag skulle kommit hem den 16:e april klockan 10.30 på morgonen, men den 15:e april blev jag strandad i Singapore. Som tur var kom Alma också till Singapore några timmar efter mig; ganska skönt att slippa vara helt ensam. Resten av klassen sitter strandad i Hong Kong, en i Bryssel och två i Abu Dabi. Jag kom fram till Singapore klockan 21.45 lokal tid den 15:e april, och då var första budet att flyget var försenat p.g.a. vulkanen och skulle istället gå klockan ett. Då trodde jag såklart att de menade ett på natten, men de menade 13.00 nästa dag. Yes. Vi fick äta på tre olika restauranter och caféer, och det hela fungerade ganska bra. Alma kom som sagt lite senare och när vi hittat varandra gick vi och hämtade varsin filt och la oss på golvet för att sova. Nästa dag var det kaos. Vi sprang mellan terminal 1 och terminal 2 för vidare information, men summan av kardemumman var alltid att det inte fanns några hotell och att flyget var uppskjutet 12, 24 och 36 timmar. Till slut hade Qantas lyckats få fram ett hotell i staden. Vi fick åka taxi som hotellet fick betala, himla bra. Vår taxichaufför var jättetrevlig, och det var nog första riktiga kulturturismen sen vi kom till Nya Zeeland! (Ganska ironiskt eftersom det var just internationell kulturturism vi pluggade i Nya Zeeland!) Han berättade om Singapore, kulturerna som finns, språk, politik, skolsystemet, etc. Väl på hotellet åt vi i restauranten och sedan gick vi till sängs, supertrötta. 20.00 sov vi redan! Dagen därpå åkte vi med hotellets shuttle in till centrum där vi tog en tur med hop-on hop-off, bra sätt att ta sig till de viktigaste delarna av staden på. Vi var bland annat i Little India, vi såg världens största pariserhjul…blablabla. Singapore helt enkelt. Det är fruktansvärt varmt i Singapore, och varje dag kommer ett litet monsunregn och blixtar och dunder. Den 18:e april åkte vi också in till centrum och gick på Singapore’s National Museum och såg en utställning om shoppingpåsar! Kul! Singapore är verkligen bara shopping!!! Det finns hundra miljoner malls och ganska exklusiva sådana. På gatorna springer massa snygga indiska/kinesiska/malaysiska/euroasiatiska tjejer, välklädda och välkammade. Det officiella språket är engelska, med en asiatisk twist som inte alltid är så lätt att förstå. Människorna är jättetrevliga och säger hellre ja än nej, även innan de egentligen har förstått vad man sagt.
När vi kom tillbaka till hotellet fick vi reda på att Qantas redan hade gjort mer än de var tvungna till, och att då årets största mässa skulle hållas veckan som skulle börja, så skulle vi troligtvis inte ha något hotell…eller boende överhuvudtaget. Vi somnade vid 22.00 den 18:e april, säkra på att allt kommer att lösa sig…(men lite oroliga ändå.) Två timmar senare vaknade jag och gick upp för att gå på toa och fick se ett nytt meddelande under dörren… Där stod följande: ”Please be informed that arrengements have been made to check out from hotel at 10.00 am. (ÅH NEJ!) Bus will pick you up at 10.30 am from hotel to Malaysia. (VÄNTA LITE NU..? LÄS IGEN…) Please carry pass port with you and do not place it in luggage. Thank you.”
Jag var tvungen att väcka Alma och vi höll på att skratta ihjäl oss. Det verkade ju inte klokt! Den 19:e april blev en enda lång väntan. Det blev inte klockan 10.30 utan ungefär 17.00 lämnade bussen hotellet. Pass, stämplar, regler, lagar (de har dödsstraff och kroppsstraff i Malaysia), tull, etc. Vi kom fram till hotellet vid 20.00 och då visade det sig att det inte fanns tillräckligt med rum (vi var tre bussar) så då fick vi släpa tillbaka allt bagage till nya bussar och åka iväg och leta efter ett nytt. Det blev lite lyxigare än det förra, bra tycker jag… J Damen från Qantas har varit jättebra och hjälpsam; hon är värd en liten blomma. Jag är verkligen tacksam för att vi har någonstans att bo och att de ger oss mat och dryck; det kunde varit mycket värre... Folk sitter fortfarande på flygplatser runt om i världen och sover på golvet; det är inte kul.
Hoppas att alla har det bra därhemma. Vi lever och har det bra; det är ju lite roligt ändå att vara med om nåt sånt här. Nåt att berätta för barn och barnbarn…
Den här bilden tog jag i morse från vårt hotellrumsfönster på 15:e våningen. Mysig liten by va?
