Le meravigliose avventure della Paperita

...det var tyvärr inte alls så kul på Latin Dance igår! Blä! Det var två låtar på en hel timma som egentligen var latinas, eller kanske tre...men inte mer! Meh! Instruktören var amerikan, kort å biffig och var antagligen där för en personlig uppvisning av hans egna häftiga och muskulösa persona..! Det var dääärför det var massa fjortisar med smink, okej okej! Å jag, å två damer. Å tre eller fyra herrar.

Innan vi började sa Mr America att den som han tycker är duktig kommer han vinka fram och får äran att stå bredvid honom å leda gruppen! Wohooo!

Jag funderar och funderar på LIA till våren. Hmmm jag har massa bra förslag, bland annat Canada! Bra förslag va? Häftigt! :) Jag kanske är en entreprenör! Jo för vi har lärt oss att en egenskap hos en sann entreprenör är att man bara ser möjligheterna! YES!

Det är nog nåt fel på mig, för jag har verkligen aldrig någonsin druckit mycket vatten, men helt plötsligt dricker jag litervis!

Ahhh va va va?! Nu fick jag ett mystiskt sms som jag inte kunde läsa från Rebecca! Jag skrev tillbaka att om hon inte svarar inom fem minuter ringer jag ambulansen. Kanske henne först. Tänk om bebisen kommer nuuu!!!

...

Jasså, soppan som jag tipsade om igår, jaha! Hoppas den blev god!

Adeus!

...ha ha ha haaa!

Det började med chokladmuffins (som stand-in för tårtan) imorse på sängen med ett ljus i som jag fick blåsa ut. Sång fick jag också, jaaaja. Sen fick jag leta fram två presenter, gömda hummm skumt...men jag hittade en parfym och ett par träningsskor! Jippie! (Jag lever nu i förhoppning om att hitta fler gömda presenter i lägenheten, fast jag vill inte fråga för svaret kanske är nej...)

Sen fick jag en ballong av Frida, å hon hade också bakat massa kakor för hon fyller ju också år idag, hurra hurra! Vi firade 50-årsdag ihop, så då kan ni ju klura ut hur gammal hon blev.

Av Body Shop fick jag den här:

Ååå vad söööt! Tack tack, den fick jag bara för att jag är en av deras bästa kunder, tjoho!

På lunchen gick jag å Cristian till Henrys här i Lidköping och åt lunch, å där fick jag en prinsesstårta, mumma!

Å ja ja nu ropar han dessutom att maten är klar, ååå hungrig!

Å det blev ju självklart mycket bättre när jag väl kommit utanför dörren. Uträttade lite ärenden, bl.a. fick jag rektorns underskrift så jag kunde skicka in studieförsäkran till CSN så pengarna kan komma snart; välkomna raka vägen ner i min plånboook! Det tar väl ett par dagar till...ufff.

Senare ska jag kila bort till Ica å handla hallon.


Just det, för imorgon tänkte jag ta med mig dem å bjuda på. Cristian sa att det gjorde du ju förra året på din födelsedag också, men hallå jag älskar hallonmuffins! Å det är min födelsedag, sådetså!

...uuut!

Måste jag?
Ja det måsta jag!
Jag ska...
Okejdå...jag ska bara...
Inga mer "skabara"!
Jag skaaa sa jag ju!

Vems godkännande behöver du? Såhär på äldre dar (hummm) har jag glömt eller förträngt vems godkännande som var viktigt för mig. (Ganska skönt!) Nu ser jag på människor i min närhet hur det i olika skeden är viktigt med olika sorters godkännande och bekräftelse. Bekräftelse är något som vi alla behöver i olika grad, inte minst jag. Godkännande är nog mer negativt, oftast. När vi är små behöver vi fråga om lov, oftast till våra föräldrar...men helt plötsligt blev de mindre viktiga.

Helt plötsligt är den egna familjen minst viktig av alla. Deras ställe tar sedan kompisarna, till och med kompisars kompisar och andra personer vi inte ens känner blir viktigare. Godkänner inte de hur vi är eller gör eller vad vi har på oss, då är det ute med oss. Illa illa. Det spelar ingen roll egentligen om tröjan/parfymen/klockan (eller vad det nu kan vara) är bra eller inte, det är inte poängen egentligen. Det kanske handlar om att bli en kameleont och smälta in, för att överleva de där åren. De åren kan bli långa och många, eller få; det väljer man ju själv faktiskt.





Det är lite svårt att förklara den här bilden, men den hör hit och jag tänker inte ta bort den! :P

Tack å hej!


PS. Eftersom Becca undrade; i inlägget under står det på latin: "Lev ditt eget liv, för du ska dö din egen död". DS.

...är det detta.

Snart är det dags för lunch. Jag har varit ledig idag ju, och Cristian kommer hem om en timma. Kylen är halvtom, eller halvfull då eftersom jag är så positivt lagd :) men jag har ändå hittat tillräckligt med grejer för att kompa ihop nåt gott. Det blir köttbullar med röd quinoa och thai-inspirerad yoghurtsås och vitkål till det. (Thai-inspirerad yoghurtsås låter ju himla avanserat. Det är det också; thaisås som man blandar med turikisk yoghurt.)

Å vad blir det till kaffet dååå? Vi fortsätter på thai-temat; tigerkaka.

...kan det nog bli med den här bäbisen. Det börjar bli dags för en ny kamera snart; den som vi har nu är kanske 4 år gammal, alltså rena pensionären när det gäller kameror! Skulle vara häftigt med en systemkamera, men hur krångligt är det egentligen? Det är säkert lätta grejer nuförtiden. Annars kanske det är smartare att ta en sån här enkel och gullig variant. Billigare är den ju iallafall! Å rosa är den!
 
Idag har vi varit ute ända till ICA, woho vilka äventyr! Att bo i en småstad har sina för- och nackdelar, en av de förre är att det inte finns någonting alls att göra på söndagar. Ganska tråkigt. Å andra sidan är det perfekt när man pluggar eftersom det inte finns så mycket som distraherar... Annat var det i Milano! Nu när jag skriver det undrar jag om det verkligen är något positivt...nej, det finns nog inte så många fördelar alls med att bo i en håla där det inte händer någonting!
Dagen liksom bara försvinner och när den går mot sitt slut så är det enda jag kommer ihåg: plugg. Trökigt! Fast jag älskar ändå att plugga, å skulle gärna fortsätta läsa efter examen om ett år! :) Då skulle jag inte bo i en småstad, eller iallafall inte a casa di dio!

Jag har inte översatt på hela sommaren, och när jag kom hem så väntade faktiskt ett kuvert med tre brev som ska översättas till spanska, så det ska jag göra nu. Egentligen var det av egoistiska skäl som jag började med översättargrejen för Plan International; jag älskar ju språk och framförallt spanskan, och så jag ville helt enkelt vara med på ett hörn i en så stor och bra organisation som Plan samtidigt som jag fick träna på spanskan. På det sättet bidrar man ju faktiskt till någonting, även om i en liten skala. Ett bra tips till er som kan något språk, även engelska behövs ju såklart!
Här kan man även hitta praktikplats eller volontärjobb, eller självklart bli fadder! http://www.plansverige.org

Idag har vi haft redovisning av våra LIA-platser. Jag tror att det gick bra, och hoppas verkligen det eftersom jag och Johanna faktiskt la ner hela dagen igår på att få ihop vår powerpoint! Klockan ett gick vi och la oss, men trots att vi var ganska trötta idag kände vi oss rätt taggade ändå. Särskilt kul var det att kunna (förhoppningsvis) inspirera de nya ettorna som var där och lyssnade.

Det var hursomhelst en riktig utmaning att berätta den här upplevelsen på 15 minuter. Det går liksom inte. Punkt. Hoppas ändå att budskapet gick fram; du är ansvarig för ditt liv och det blir inte bättre än det du gör det till! Ungefär. :)



Sluta inte förrän du nått toppen! (Cotopaxi)

Alla var jätteduktiga på redovisningen iallafall, och även om några av ettorna somnade (!) så verkar det vara en go klass också.

Imorgon börjar vi med entreprenörskap. Hoppas att det blir enskilt arbete i projekten, då vet jag precis vad jag ska göra, woho!

Idag har jag försökt sortera ut lite bilder från praktiken i Ecuador. Vi har kanske...2000 kort? Fler? Jag vet inte faktiskt, men det är väldigt svårt att välja ut de som ska få representera vår upplevelse.

Lo que yo siento por ti es amor
Ganas que me hacen útil el corazón
Droga que me hace inmune ante el dolor
Gotas de agua dulce rayo de sol

När jag sitter och bläddrar igenom korten så kommer allt tillbaka till mig. En händelse jag minns särskillt idag, (vet inte varför) är när Henry hade ordnat med grillning i fasterns hus utanför Quito. Vi hade ingen elektricitet så herrarna i huset fixade fram en glödlampa, kavlade av några kablar från en ledning utanför huset och hängde på glödlampan och så sprakade till lite och tadaaa, e luce fu. :)

Senare på kvällen togs gitarren fram och det blev dans och sång och gitarrspel. Vicky, Cristians brors fru, sjöng så fantastiskt vackert... En sång som hon sjön och som jag speciellt kommer ihåg är "Alma, corazon y vida", en peruansk gammal folklore. Tyvärr hittar jag ingen bra version på youtube, men den är verkligen både alma y corazon. 

Min knäppisbror är i Ecuador å har det gött nu, hur är det möööjligt?! Puss!!! :)

Hallååå jag är hungrig! Ja, jättehungrig, men vi har inte så mycket mat hemma. Dumt. Pengarna har inte kommit än heller, vilket också är lite dumt. Det fina är att Cristian nu faktiskt ska få studiemedel, wohooo! Det ni! För vi har levt två vuxna människor på ett studiemedel i över ett år! Nästan två, japp så är det faktiskt när jag tänker efter...

Varför då egentligen? Jo för Cristian är inte svensk medborgare, vilket jag är helt med på. Han har uppehållstillstånd, permanent tillochmed eftersom vi har varit tillsammans i snart 6 år och bott tillsammans i Italien 2 år. Så det är superbra, inte ens i Italien hade han permanent uppehållstillstånd utan fick söka nytt varje år. (Segt!)

Hur som helst så har han pluggat svenska och är färdig med SFI; nu läser han svenska som andraspråk, samhällskunskap, matte och engelska. Bra va? Å nu ska han alltså äntligen få studiemedel, wohooo! Fatta våran lättnad!

I två år har vi delat på 7000 kr i månaden, å vår lägenhet kostar ca. 3000/mån. Det går faktiskt, och vi har väl inte klagat mer än nödvändigt...bara då och då som till exempel de gångerna Cristian har försökt få jobb och på hela tre jobb blivit lurad på lönen... Tillexempel har nattklubben på ett visst ställe i Mariestad fortfarande inte betalat det som de ska för att han jobbade där i vintras. När vi gick till arbetsförmedlingen här i Lidköping så sa handledaren som lösning på problemet att "Cristian får söka jobb hos seriösa arbetsgivare"! (Varför hade vi inte tänkt på deeet?!) Å då är det så här mina damer och herrar, att jobben hittade han på www.ams.se!

Men; det är svårt att få jobb just nu. För alla. Å jag tror inte att vi har blivit särskilt utsatta för att Cristian är ecuadorian, eller något i den stilen, nej; bara att vi har haft lite otur. En prövning, ohyes det har varit en prövning, som vi har tagit oss igenom braaa!!!



Lemon Tree i Quito.

Jag och Cristian har just sett Revolutionary Road med Lenoardo di Caprio och Kate Winslet. Om det finns feel-good-filmer så är det här en feel-bad-film. Bra skådespelare, bra regi, men jobbig. Får mig att regna.





 




Vad är temat? Vad ska vi känna när vi ser den här? Någon som känner nåt?
Jag känner bly, grått, tungt, jobbigt.

“Yet even a few extra pounds paid locally could be the difference between poverty and security to someone in rural Peru or Zimbabwe.”
(The Good Alternative Travel Guide, Mark Mann, 2003)




Småttingarna här bor på ön Taquile i Titikakasjön, Peru. Deras föräldrar är hantverkare och säljer sina saker på torget. Taquile är känt för sina vackra vävar, enligt vår guide de finaste i världen.

Vad är viktigast när vi köper någonting? Att vi har prutat så mycket så att vi kan gå därifrån med känslan "YES, härligt, där kom jag undan billigt!"? Pruta bara för sakens skull; det är en lek vi leker där vi får? "Man ska pruta; de förväntar sig det!" (???) Baslönen i Ecuador och Peru är ungefär 200 dollar per månad. En Nivea ansiktstvål kostar lika mycket som i Sverige.
Tänk dig att du hittar en fin kofta, handstickad, i underbara färger. Alpacka och ull, ingen annan i Sverige har en likadan. Utgångspriset är 15 dollar, och ja; damen som säljer förväntar sig att du kommer att pruta lite, men det gör du inte! 15 dollar är lite mer än 100 kr idag, och det är den tröjan värd, minst! Damen tittar på dig lite konstigt, men tar emot pengarna och sedan får du världens leende och hon önskar dig en bra dag och att gud ska vara med dig. Hur känns det? Du kunde fått den för 10 dollar, kanske mindre.

Är detta en kritik? Japp, ta åt dig om du känner för det!

Jag hoppar upp ur sängen, känner ÅH VAD HÄR SKA BLI MYCKET GJORT, riktigt produktiv...jag gick och la mig med en sån skön jag-gör-verkligen-framsteg-känsla igår; wohooo examensarbetet here I come! Sätter på teven, å där...tar det stop! NEJ! Varför satte jag på teven???

Men det kanske verkligen är en process, som de där dagarna man tycker att man inte kommer någon vart utan bara sitter och stirrar ner i sina papper och böcker och undrar hur andra gör egentligen?! Vi behöver nog just den tiden, för även om det känns åt helvete just då, utan inspiration eller motivation, så händer det kanske något där uppe i knoppen. Det tror jag. Å isåfall har jag varit oerhört produktiv de senaste dagarna. Ja, så är det nog. :) Tack! Tack mig själv för att jag påpekade det, allt känns bättre nu.

Annars är det rätt gött, asså jag har kaffe här bredvid mig, och en halväten ostmacka kvar (reservproviant). Days of our Lives står å tickar i bakgrunden, och lägenheten känns ren och fräsch vilket är superviktigt för att jag ska kunna koncentrera mig! Hihi!

Min lillsyrr ska snart ha en bebis, å det ska bli så mysigt! Hon blir en bra mamma! Min andra lillsyrr är visst lite sjuk å imorn blir hon videohyrningsochmoppemyndig. Lillebror Emil är i Ecuador och har det superduper där. Härligt för honom! Min storebror Nickos var hemma i Sverige förra veckan och nu är han väl i Corke eller någon annan del av världen.




Kolibrin i Nasca! För bara en månad sedan var jag där, 500 meter ovanför den här fantastiska kolibrin i Nascaöknen i Peru. Det kostade ungefär 50 dollar per person, och vi åkte i ett litet plan för 6 passagerare med en pilot/guide. Turen tog 35 minuter och vi såg 12 stycken olika (kända) figurer.



Eftersom jag var minst fick jag sitta längst bak i planet, där jag knappt fick plats själv... Jag kunde inte sitta rakt med huvudet iallafall. :) Tjejen som satt bredvid Cristian precis framför mig spydde som en liten gris. Vi hade blivit förvarnade att många mår illa under flygningen och hade därför tagit åksjuketabletter innan, ändå mådde jag piss och kunde tyvärr inte njuta riktigt de sista 10 minuterna.

Häpp, nu bannemej blir det ex-arbete för hela penningen!