Sagolikt
Catch the trade winds in your sails. Explore. Dream. Discover.”
-Mark Twain-
Wharariki Beach, Golden Bay, Nya Zeeland
Den ofrivilliga Asienresan
Just nu befinner vi oss i Johur i Malaysia på ett hotell som heter Puteri Pacific. Jag skulle kommit hem den 16:e april klockan 10.30 på morgonen, men den 15:e april blev jag strandad i Singapore. Som tur var kom Alma också till Singapore några timmar efter mig; ganska skönt att slippa vara helt ensam. Resten av klassen sitter strandad i Hong Kong, en i Bryssel och två i Abu Dabi. Jag kom fram till Singapore klockan 21.45 lokal tid den 15:e april, och då var första budet att flyget var försenat p.g.a. vulkanen och skulle istället gå klockan ett. Då trodde jag såklart att de menade ett på natten, men de menade 13.00 nästa dag. Yes. Vi fick äta på tre olika restauranter och caféer, och det hela fungerade ganska bra. Alma kom som sagt lite senare och när vi hittat varandra gick vi och hämtade varsin filt och la oss på golvet för att sova. Nästa dag var det kaos. Vi sprang mellan terminal 1 och terminal 2 för vidare information, men summan av kardemumman var alltid att det inte fanns några hotell och att flyget var uppskjutet 12, 24 och 36 timmar. Till slut hade Qantas lyckats få fram ett hotell i staden. Vi fick åka taxi som hotellet fick betala, himla bra. Vår taxichaufför var jättetrevlig, och det var nog första riktiga kulturturismen sen vi kom till Nya Zeeland! (Ganska ironiskt eftersom det var just internationell kulturturism vi pluggade i Nya Zeeland!) Han berättade om Singapore, kulturerna som finns, språk, politik, skolsystemet, etc. Väl på hotellet åt vi i restauranten och sedan gick vi till sängs, supertrötta. 20.00 sov vi redan! Dagen därpå åkte vi med hotellets shuttle in till centrum där vi tog en tur med hop-on hop-off, bra sätt att ta sig till de viktigaste delarna av staden på. Vi var bland annat i Little India, vi såg världens största pariserhjul…blablabla. Singapore helt enkelt. Det är fruktansvärt varmt i Singapore, och varje dag kommer ett litet monsunregn och blixtar och dunder. Den 18:e april åkte vi också in till centrum och gick på Singapore’s National Museum och såg en utställning om shoppingpåsar! Kul! Singapore är verkligen bara shopping!!! Det finns hundra miljoner malls och ganska exklusiva sådana. På gatorna springer massa snygga indiska/kinesiska/malaysiska/euroasiatiska tjejer, välklädda och välkammade. Det officiella språket är engelska, med en asiatisk twist som inte alltid är så lätt att förstå. Människorna är jättetrevliga och säger hellre ja än nej, även innan de egentligen har förstått vad man sagt.
När vi kom tillbaka till hotellet fick vi reda på att Qantas redan hade gjort mer än de var tvungna till, och att då årets största mässa skulle hållas veckan som skulle börja, så skulle vi troligtvis inte ha något hotell…eller boende överhuvudtaget. Vi somnade vid 22.00 den 18:e april, säkra på att allt kommer att lösa sig…(men lite oroliga ändå.) Två timmar senare vaknade jag och gick upp för att gå på toa och fick se ett nytt meddelande under dörren… Där stod följande: ”Please be informed that arrengements have been made to check out from hotel at 10.00 am. (ÅH NEJ!) Bus will pick you up at 10.30 am from hotel to Malaysia. (VÄNTA LITE NU..? LÄS IGEN…) Please carry pass port with you and do not place it in luggage. Thank you.”
Jag var tvungen att väcka Alma och vi höll på att skratta ihjäl oss. Det verkade ju inte klokt! Den 19:e april blev en enda lång väntan. Det blev inte klockan 10.30 utan ungefär 17.00 lämnade bussen hotellet. Pass, stämplar, regler, lagar (de har dödsstraff och kroppsstraff i Malaysia), tull, etc. Vi kom fram till hotellet vid 20.00 och då visade det sig att det inte fanns tillräckligt med rum (vi var tre bussar) så då fick vi släpa tillbaka allt bagage till nya bussar och åka iväg och leta efter ett nytt. Det blev lite lyxigare än det förra, bra tycker jag… J Damen från Qantas har varit jättebra och hjälpsam; hon är värd en liten blomma. Jag är verkligen tacksam för att vi har någonstans att bo och att de ger oss mat och dryck; det kunde varit mycket värre... Folk sitter fortfarande på flygplatser runt om i världen och sover på golvet; det är inte kul.
Hoppas att alla har det bra därhemma. Vi lever och har det bra; det är ju lite roligt ändå att vara med om nåt sånt här. Nåt att berätta för barn och barnbarn…
Den här bilden tog jag i morse från vårt hotellrumsfönster på 15:e våningen. Mysig liten by va?
Tsunamin...
Den sista tiden har det varit ganska mycket, men jag vill i alla fall beratta att jag lever och har halsan i behall! :)
Hoppas att ni alla har det bra darhemma. Massa pussar fran lilla, lilla soliga Nelson.
Snabb uppdatering: Nordon
Nu ar vi pa Nordon, Tina, Clara och jag. Just nu sitter vi pa vart hostel i Rotorua, dar det luktar ruttna agg (svavel). Gottigott! Resan borjade med att vi i mandags morse tog bussen till Picton for att sedan ta farjan darifran till Wellington. I huvudstaden stannade vi tva natter, och dar utforskade vi stadens gator och torg samt gick till det beromda museet Te Papa. Efter Wellington akte vi till ett litet stalle som heter Turangi dar vi ocksa spenderade tva natter. Turangi ligger vid nationalparken Tongariro dar vi var uppe och vandrade bland vulkanerna. Tyvarr gjorde vadret sa att vi inte kunde vandra den langa turen pa atta timmar (det blaste 50-60 m/sec och regnade, aven om det sprack upp senare pa dagen). Hur som helst fick vi en jatteharlig promenad med fantastiska vyer. En av vulkanerna ar den som ar Mordor i Sagan om Ringen.
Efter Turangi fortsatte vi med bussen till Rotorua dar vi ar nu. Som sagt luktar det helt galet har, men vi kande med en gang att det fanns liv och rorelse och en energi som vi saknat pa de andra platserna vi besokt. Pa tal om energier sa var vi pa the Jade Factory idag, och jag fick med mig en symbol som heter Manaia... Han har ett fagelhuvud, manniskokropp och fiskstjart, och han beskyddar mig fran ondska.
Imorgon bar det av till Coromandel och stranderna pa ostkusten. Det blir en 6 timmars lang bussfard igen, men det ar harligt att aka buss tycker jag...vi far ju se sa mycket, och sa far jag tid till att tanka och smalta allt vi sett och varit med om.
Vi har traffat ganska mycket lustiga och trevliga manniskor pa var resa. I gar kvall nar vi stod och tittade ut over sjon har i Rotorua kom det fram en dam och fragade om hon skulle ta kort pa oss tre tillsammans. Snallt! Sedan undrade hon om vi kunde maorihistorien om on i sjon; det hade vi inte, da ropade hon pa sin man som satt 50 m ifran oss, och pa hennes komando borjade han beratta! Inte 'hej' eller 'vilka ar ni' eller nat! Det var ett trevligt par som vi stod och pratade med ett tag. Imorse hande en annan lustig grej; vi var pa vag till den bubblande leran i parken har i Rotorua, nar en man kom fram och sa 'Do you know what the doctors reckon'? That women fart more than men do! It's not a nice thing to talk about, but even the Queen does it!' Vi maste sett ut som tre fagelholkar; mannen fortsatte med sitt och vi gick darifran. Nar vi sedan forstod vad han hade sagt dog vi nastan av skratt. Det var nog resans konstigaste mote hittills!
Nu ska vi ga och ata lite kvallsmat och forbereda fardkosten infor morgondagen. Jag har hort att det ar tokigt mycket sno hemma i Sverige, mysigt!!! Hoppas att ni har det superbra i vinterlandet. Massa kramar till er alla!
Abel Tasman
Vi var med skolan i nationalparken Abel Tasman. Det var underbart. Vi började med att planera hela vistelsen på tisdagen i skolan; vi delade in oss i matgrupper och sedan handlade några av oss maten för alla dagarna. På onsdag morgon klockan sju gick bussen till Kai Teri Teri där vi som skulle paddla in i nationalparken fick hoppa på vår Waka Ama och lära oss grunderna i hur man gör och hur man behandlar maoriernas heliga kanot. Det är tydligen inte många kiwis ens som får testa på Waka Ama, så folk som kom förbi tog kort på oss.
Vattnet är det turkosaste jag sett. När vi kom fram fick vi vår medhavda lunch och vi packade in våra saker i hyddan/tälten. Det fanns såklart ingen el, men vi hade med oss pannlampor och ett helt gasolkök! Folk var så avundsjuka på våra måltider, och en dag satt det ett tyskt par med en skål nudelsoppa som de delade på... Då fick vi alla ont i hjärtat och så fick de mat av oss! :)
Mike, vår maori-lärare, lärde oss stick fighting. Maorierna använde sig av sina paddlar som vapen när de var ute med sin Waka Ama och det blev stridigheter. Det var så häftigt; Mike ropade sina order på maori och vi lärde oss att följa dem och ropa HUUUHHH! Vi utövade vår stick fighting i skymningen och i gryningen på stranden, då det inte var för varmt. Vi drog till oss ganska mycket uppmärksamhet, och en kväll bade Mike dem att komma närmare och sa att svenskar presterar ännu bättre med publik! Sant! :)
I Abel Tasman.
Stick fighting i skymningen.
Såhär såg lunchen ut den här veckan som de kallat för "Food, Art & Wine" på vårt schema. Vi har varit runt på en del vingårdar, där startfältet bjöd på Pelorus NV, Cloudy Bay Sauvignon Blanc 2009, Cloudy Bay Te Koko 2006, Cloudy Bay Chardonnay 2007, Cloudy Bay Pinot Gris 2008 och Cloudy Bay Pinot Noir 2007... Ja, inte mindre än sex olika viner alltså! Det har varit ett par tuffa dagar här i Nelson/Blenheim, men alla lever och de flesta mår bra.
Nu ska jag gå och lägga mig för jag är riktigt riktigt trött... Det har varit en hektiskt vecka trots allt; jag har fått en autistisk roomie som inte riktigt kan ta hand om sin disk och så, jag har skrivit på ett huskontrakt med Anna, Sara och Märta (vi flyttar in efter semestern nu) och allt vinprovande och ostron och musslor, salt och sol...nu tycker ni synd om mig va?! :)
Imorgon ska jag och Clara och kanske Tina gå till marknaden här i Nelson, och sedan ska vi väl planera våran lilla tripp tillsammans. Vi har bestämt att vi inte ska skynda och stressa utan bara åka lugnt och stilla runt på North Island. Det blir bra.
Puss till familj och vänner hemma!
Eller både och.
Gunilla, Emil, Tina, Sara och jag åkte till Golden Bay på lördagen. Vilken mysig resa! Just nu kan jag inte namnen på alla fantastiska platser vi var på, men jag vet i alla fall att vi var på Pu Pu Springs som ska a världens klaraste vatten, Farewell Spit och Cape Farewell och vandrade över fårbebodda berg och sanddynor och badade på en av världens tio-i-topp vackraste stränder. (Enligt vem kan man ju undra, men så är det.) Vi sov i en liten stuga på stranden; ingen flashig bungalow direkt, men mysigt hade vi det! Vi fnissade som barnungar till klockan tre på natten..!
På söndagen åkte vi till Onekaka och åt på Mussels Inn, jättegod fisk och härlig stämning med liveband och allt. Den öppna elden gjorde att sandflugorna (som är tvåhundraåttiosex gånger värre än myggor) höll sig lite lugnare.
Idag var vi och badade på en strand i Kai Teri Teri. Det fanns ett parti som var jätteströmt och där åkte folk (ungefär tubing, fast utan innerslang liksom) och det gjorde vi också såklart; jättekul ända tills jag och Sara åkte in i en sten och jag skadade handen, buhuuu stackars mig! Nejdå, men det kändes lite läskigt att det inte fanns en skylt eller nåt där; barn i alla åldrar åkte ju där också.
Folk är sååå lååångsammaaa här. Verkligen! Imorse åt vi frukost på ett jättemysigt ställe, men först fick vi reda på att allt skulle kosta 15% mer för att det var public holiday, och sen tog det fruktansvärt lång tid innan vi fick frukosten... Efter ungefär 20 min fick vi våra kaffe och juice, efter ytterligare 20 min fick jag min hemmagjorda musli och yoghurt och efter en kvart till fick alla sina pannkakor! Då sa jag till att det hade ju varit roligt att få äta alla tillsammans och dricka samtidigt som man äter! "I'm not really the person to complain to, I'm from the States, so..." Ok, hon är från USA...då kan hon inte ta emot klagomål? Så sa hon "prata med dem i köket i så fall". Nepp, folk vill inte gärna göra "rätt" här eller vad man ska säga. Men men, allt var gott och vi är ju på semester så va' fasen.
Imorgon ska vi planera nästa trip med skolan; det blir till nationalparken Abel Tasman, där vi ska paddla och vandra. Jag tror vi kommer hem på fredag, och nu ska vi nog sova i tält eller vindskydd... Campartjej, nej. Fast det ska bli skoj.
Nattinatti!
Kai Teri Teri eller Golden Bay?
Efter presentationerna blev vi bussade ner till museumet World of Wearable Art (WOW) som var helt tokigt. Roligt museum med massa fantasifulla kreationer. Tillbaka till turistorganisationens konferencerum fick vi feedback på presentationerna och sedan bjöd de på ostbricka och vin! Mitt på dan! Varje grupp vann dessutom en egen vinflaska att ta med hem.
På eftermiddagen tog vi med oss mat och lunkade ut till ett ställe vid en bäck eller flod där vi grillade och åt. Lax blev det; gott.
Nu äter tyvärr sandflugorna upp mig så jag ska nog släcka ner allt här och krypa till kojs. Tack för pratstunden och vi hörs snart igen. Kram på er!
Oh, one more thing
Förresten ska jag berätta hur de pratar här. Ungefär...hmmm, istället för E så låter det som I; flera i min klass trodde att när Maorierna pratade om sina ancestors att de menade endast deras kvinnliga förfäder (anSISTERS). Fush'n'chups är fish and chips. OCH folk vill verkligen inte fatta vad man säger. För att folk ska förstå att vi bor i Nelson måste jag säga NELLLLLLLLS'N. Området mellan Christchurch och Nelson heter MÅÅÅLLLLLLBRO, inte som cigaretterna Marlborough, även om det stavas samma. :S Hajjar ni?
Puss till hela familjen, och Becca jag är lessen om får-bilderna inte är så bra... Det var ju trots allt inte NATIONELLA MÄSTERSKAPEN (hur kunde jag tro det?). :)
Lite bilder från Nelson
Vår lärares son står bakom pelaren framför huset vi sov i på the Marae. Som sagt fick vi inte ta kort inomhus eftersom det är heligt tapu för dem.
Utsikten från The Centre of New Zealand. Vi gick dit med vår lärare Philip en dag. Inte så pjåkig utsikt, eller vad tycks?
Här sitter vi; Tove, jag, Gunilla och Emil på the Boat Shed alldeles vid vattnet. Mysigt!
Påklätt/avklätt får. Jag ska köpa (sen, om jag har pengar) ett par uggs. Fast inte vilka uggs som helst; Canterbury Uggs! :) Coolt. Alla andra har Australian UGGS, men Canterbury är absolut minst lika fina! Plus att jag nästan känner fåren här nu ju. (OBSERVERA farbrorns tröja där det står "Bank of Dad" på. Det är ett kreditkort med expire date "seems like forever" och som tillhör Spoiled Kid. Ganska kul. :) Om en yngre människa hade haft den på sig.
Nu ska jag sova så att jag är utvilad när vi ska träffa Captain Jim imorgon! Godnanatt!
Hejcon Bacon
Okej, det var en liten MISSUPPFATTNING från min sida. Det var den minsta lilla fårklippartävlingen jag sett, även om den också var den största då jag aldrig sett någon innan. Det var hur som helst inte NZ-mästerskapen! Så mycket är säkert. Vi stannade en "period" eller "match" eller vad man nu ska kalla det! Kvalitetsklippningen. Det gick hyfsat bra för de flesta; jag såg bara ett får som blödde, men det är inte så kul. Det snabba racet, alltså när det går på tid, ville jag inte se då jag kan tänka mig att det går lite galnare till. Det är säkert skönt för fåren att bli av med all ull, men jag är inte van att se folk vända och böja på en levande varelse sådär.
Skolan är jättebra, vi gör intressanta saker... Den här veckan arbetar vi tillsammans med Nelson Tasman Tourism som är den regionala turismorganisationen här, och det är mycket intressant. Vi ska gruppvis göra en marknadsplan för fyra olika företag, och imorgon bitti ska min grupp träffa Captain Jim som ska starta ett Bed and Breakfast på sin lyxyacht. (Hoppas vi får åka med på en utflykt!!!)
Som sagt, allt är bra...det är något som gnager inombords dock. Jag är inte färdig med Latinamerika, och det känns lite...jobbigt. (?) Jag passar inte ihop med den här (obefintliga) kulturen. Det är som hemma fast varmare, och det finns palmer och delfiner. Annars är det samma. En hel del surfaffärer. Vad äter man? Vad dricker man? Traditioner? Musik? Språk? (Ja Marorier finns det såklart.) Vad är utmärkande för en kiwi? Ingenting egentligen! Affärerna stänger halv sex på eftermiddagen. Det finns inga farliga djur. Det finns massa massa äventyrsturism, men för mig är det inget äventyr. Hoppa ut från ett flygplan, 3 min...färdigt! Vandra, iofs.
Turister är inte så speciella här, ingen frågar så mycket om var vi kommer ifrån...sånt som vi är vana vid från Ecuador och Peru och så!
Jaja, men det går absolut ingen nöd på mig; det är såklart roligt att vara här! Vi var ju på fiskrestaurant i fredags; jättegott och mysigt! Vi fick en fin kväll trots det tråkiga vädret på förmiddagen. Restauranten var ett gammalt båtskjul och vi hade utsikt över havet och en fyr... Fint.
Om ett ögonblick eller två kommer bilder upp... Det är bara det att internet här är fruktansvärt långsamt. Kram på er sålänge.
Fredag idag!
Ikväll ska vi gå till the Boat Shed (eller var det the Boat House...det finns nämligen två sjörestauranter här) och äta seafood! GOTT! Nästan hela klassen ska gå.
Vi har haft redovisning med Mark idag, så vi har förklarat rutten för Mr. & Mrs. Li från Kina, paret Kentari (eller nåt) från Japan, Barnfamiljen från Europa, och våra tre spanjorer Pedro, Maria och Miguel. Det blev fyra ganska olika rutter. Kul sätt att lära sig landets turistmöjligheter på.
Nu tvättar jag. Det kostar två dollar för en tvättmaskin, och en dollar för att torktumla. Eftersom vi inte har någon torkställning eller någonting man ens kan leka torkställning med måste vi ju torktumla. Gillar inte det så mkt, kläderna blir så slamsiga liksom. Det är något jag inte tycker om med Nikau Apartments här i Nelson; det är så olika villkor för alla! Ett rum har torkställning; mitt rum hade inte ens en stekpanna! Skärbräda köpte jag själv för den som fanns var helt möglig. Hur som helst har Nikau INGENTING att göra med NMIT (skolan) och idag när vi pratade med föreståndaren om det gav hon oss några hemsidor där vi kan leta efter hus istället. Vi får se. Annars är det ganska kul att bo på campus ändå.
Om några veckor kommer Adventure Tourism-klassen, och där finns visst ett par svenskar. De läser alltså äventyrsturism i TVÅ ÅR (!!!) vilket innebär att någon månad i taget får de bergsklättra, glacierklättra, bungyjumpa, rafta, osv. för att sedan kunna instruera i dessa extrema sporter. Tuff utbildning.
På söndag är det (om jag förstått det hela rätt) de nationella mästerskapen i fårklippning! Spännande!!! :)
Kramar från landet med det stora vita molnet.
Haka
Imorgon ska vi redovisa våra grupparbeten. Min grupp har satt ihop en offert till Maria, Pedro och Miguel; tre spanjorer som ska resa runt i NZ i tre veckor. Vi har lärt oss en hel del om NZ genom att göra detta.
Jag har en palm och jordgubbar utanför mitt sovrumsfönster.
Det har alltså flyttat in två gamla kulturturismare i lilla tvåan som jag bebor. De får tydligen bara stanna i 10 dagar för sedan ska det flytta in en kiwi.
Imorse var jag på military fitness som Helena och Frida ledde. Det var kanske det jobbigaste jag gjort i mitt liv!!! Klockan kvart i åtta stod vi i träningskläder utanför huset och väntade på instruktioner. Först sprang vi ner till parken, och en regel är att varje gång man ser en hund ska man stanna och göra tio upphopp! Om man mot förmodan skulle vilja vila sig så är det tillåtna "viloläget" när man ställer sig med armarna på marken, raka ben och tårna i marken. I parken fick vi göra lite övningar, sedan skulle vi upp till Centre of New Zealand, som ligger uppe på ett berg... Vi fick springa, varvat med utfall och "ankgång". Det var så joooooooooooooooooooooobbigggttt, men jag överlevde och kom hem...
I ett av studentfönstrerna såg vi två killar som stod upp och böjde sig ner med ansiktet åt samma håll: Åh två till som motionerar! sa Sara. Nej Sara, de ber. Jaha. (Eller så gör de "huvud-axlar-knä-å-tå".)
Åt frukost ensam; mina roomies gillar att sova på morgonen. Klockan tio i tio promenerade jag till skolan med en kaffekopp och anteckningsblock i handen. Idag fick vi ett litet förhör på det vi hade pratat om igår, alltså lite geografi och fakta om landet. Sedan fick vi ta reda på massa statistik på en databas som ligger under the Ministery of Tourism; nyttigt att kunna om man ska jobba med marknadsföring av turism.
Jag ser många likheter mellan NZ och Ecuador faktiskt. Nya Zeelands slogan eller pay-off är "100% pure New Zealand", vilket tydligen upprör eftersom de inte alls är bra på källsortering och miljötänkande. Ecuadors pay-off är "Life at its purest", upprör kanske inte så många... Båda länderna säljer sin natur med äventyrsturism och eco-turism och sånt.
Efter skolan strosade vi ner på stan, tog en ice mocha på ett café och hade det bra. Det tar ca 40 min att gå till stranden, men hamnen ligger betydligt närmare. När vi var på stranden här om dagen med Mike (vår Maori-lärare) berättade han att förr kom stora fiskar såsom hajar in nära stranden eftersom köttfabriken som ligger där slängde övervblivet kött direkt i havet. Nu får de inte göra det mer, så de allra största fiskarna kommer tydligen inte. Jag frågade hur stora firrar man kan träffa på där nuförtiden: stingrockor och späckhuggare. Mindre hajar. JAHA! Är inte späckhuggare farliga för människan? Nej, men man ska inte klämma sig in mellan mamman och hennes unge. DET ska jag försöka lägga på minnet!
Hemma från skolan
Vi har haft en bra dag med massa info om Nya Zeeland, både dess folk och geografi och nu sitter jag här och äter peanut brownies i sängen. Gott!
Det är soligt och härligt ute, men vi jagar inte solen direkt...den är ju där liksom. Jo några i klassen gör det kanske fortfarande, men folk frågar om vi vill ha cancer när vi inte har hatt och långärmade tröjor. Jag vill inte ha det, vill du??? Jag har faktiskt skaffat en hatt nu; en typisk australiensisk/nyazeeländsk cowboy-stråhatt! Coolt! (?)
Nästa vecka (tror jag) ska vi åka på en wakatrip; en kanotfärd i nationalparken Abel Tasman. KUL! Jag är inte direkt den som älskar att sova i tält, men det ska ändå bli kul med en sådan upplevelse, särskillt då jag vet att jag inte kommer att göra det på egen hand någon mer gång!
Senaste nytt är att jag ska på ashtangi yoga ikväll! (Heter det så???) Det är nybörjarklass här i stan och vi är fyra-fem tjejer som ska gå på det. Rörelse utan att behöva springa tycker jag är bra.
Kul att ni skriver, och härligt att höra att ni har det bra i snön! Kramar på er!
Första veckan...
Det är bestämt att vi ska gå max fyra timmar i skolan varje dag, vilket är ganska skönt. Man blir ju helt slut av alla dessa intryck. Enligt maorikulturen är det oförskämt att sitta upp och vara trött och uttråkad på lektion, varför det är helt okej att gå och lägga sig och sova medan någon föreläsare pratar! Låter fint, men det skulle inte kännas riktigt okej ändå för min del.
Helgen som gått har jag tagit det lugn. I fredags var vi först i parken och spelade gitarr och sjöng. Senare på kvällen gick vi ut och kikade på stan med hela klassen. Då vi är 20 svenskar som går i samlad tropp är vi ganska attraktiva kunder, så det förhandlades med gratis öl för att vi skulle komma in och stanna på olika ställen! Synd att inte jag dricker öl då, men alla andra tyckte det var fantastiskt!
På lördagen gick jag, Sara och Alma till marknaden i stan. Massa fina saker, men jag klarade mig ganska bra utan att köpa nånting faktiskt! Det var meningen att vi sedan skulle laga mat tillsammans, men det slutade med att vi gick till en indisk restaurant och åt supergoood mat! Vi fick så mycket så att innan vi storknade fick vi fatt på servitören som packade ner resterna i tre små doggy bags. Dagen idag, söndagen den 17:e januari (känns helt tokigt att det är januari när det är så varmt) var jag med Tina och Tove på stan och åt pannkakor med bacon och banan och lönnsirap (gooott). Jag köpte ett par rosa flipflops med kiwifåglar på och en bikini och två rosa handdukar. Det känns OERHÖRT skönt att ha egna handdukar nu; de som vi får här på campus är BRUNA (av en anledning!). Inte nice.
Vi har lärt oss massa spännande slang som är väldigt vanligt här tydligen. T.ex. säger man CHOICE när något är tufft eller bra. När någon säger SWEET ska man svara SWEET AS (kanske redan har nämnt det) och det senaste vi fick lära oss var SHE'LL BE ALLRIGHT, vilket betyder "det ordnar sig" typ. Vill du ha ett glas vatten? She'll be allright! = Det är lugnt! Äääh nåt sånt.
Jag har försökt ringa min fader som har fyllt år men får aldrig tag på honom. Var är du???
Nu ska jag borsta mina små gaddar och krypa ner, läsa lite kanske...och sedan sova! Kram på er alla därhemma!
Kia Ora!
När man kommer som gäst för första gången till en stam eller by så välkomnas man på ett mycket speciellt sätt innan man får lov att komma in i huvudbyggnaden. Det första som händer är att en krigare lägger ner ett objekt på marken som en utmaning till den gästande "stammen", och om man tar upp objektet från marken kommer man med fredliga avsikter. Om inte innebär det problem.
Efter detta kommer en kvinna intill huset att sjunga och en annan kvinna som står framför den gästande "stammen" att svara på den förstas sång. Detta kallas "the call of the mothers", och ska på något sätt symbolisera födelsen, eller något nytt helt enkelt...om jag inte förstod det hela fel.
Sedan tågar man sakta fram mot huset, där man måste ta av sig sina skor och väskor. Mat och dryck är förbjudet inne i huvudbyggnaden, då man på detta sätt skiljer på de döda och de levande. (De döda äter inte, det gör de levande!) I huvudbyggnaden finns nämligen maoriernas förfäder avbildade på väggarna, vilket gör huvudbyggnaden till en mycket helig plats.
Väl inne i huset sitter "stammarna" på var sin sida och tittar på varandra, medan en maorie talar på deras språk. Han presenterar gästerna och värdarna för varandra. Han berättade bland annat att vi nog var trötta i armarna efter att ha paddlat så länge (ända från Sverige) och därför troligtvis mycket hungriga också! :) Därefter ska gästerna sjunga en sång från hemlandet, och det gjorde vi såklart, och sedan ska värdarna sjunga en sång för gästerna...om de inte ogillar sina gäster! Som tur var sjöng de för oss, vilket innebär att vi var godkända!
Sedan fick vi ställa oss på rad för att göra Hongi med våra värdar. Hongi är maoriernas hälsning; man trycker pannan och näsan mot varandra och utbyter andedräkt, och så säger man Kia Ora.
Sådär kan det se ut. Bilden har jag snott från http://www.newzealandnz.co.nz. Tyvärr fick vi inte ta några bilder inne i huset, för det är som sagt heligt. Fast hjärnan och hjärtat hade nog inte plats för att ens tänka på att ta några bilder ändå...
Vi sov över i huvudbyggnaden, och lärde oss fantastiskt mycket... Imorgon ska vi ut på nya äventyr med Culture Tourismobil. Mike ska visa oss mãori-platser runt om i Nelson, och dagen efter det ska vi titta på historiska platser från ett europeiskt perspektiv.
På plats i Nelson!
Jag kom fram till Nelson ungefär tjugo i nio på fredagkvällen; alla affärer och turistinformationen var stängda, och jag hade inte den blekaste aning om var jag skulle ta vägen egentligen. Jag tänkte som vanligt att det löser sig, för det gör det ju alltid på något sätt! :) Hur som helst började det killa lite i magen när jag kom på att det snart skulle bli mörkt också, och jag med min monsterväska skulle gå omkring ensam i en okänd stad och leta efter...vaddå? Campus. Jag hittade ett öppet internetcafé där jag frågade om vägen till campus, men han visste bara var skolan låg och visade mig på kartan. Jag fick alltså gå dit och hoppas på det bästa.
Till en början virrade jag omkring bland skolbyggnaderna, men sen hörde jag röster...och i ett fönster såg jag två siluetter som böjde sig ner lite som för att se vem som stod utanför med backpack på ryggen, och sen hörde jag JENNIIIFEEER och så kom ett tiotal tjejer (och en kille) utspringande från dörren nedanför och jag har väl ALDRIG varit gladare än då att se min gamla KLASS!!! De tog mina väskor och bar upp dem på ett av deras rum och några andra följde med mig till den som var ansvarig för att hitta ett rum till mig. Hela historien om hur det gick med mitt rum och hur det hade gått med alla andras rum orkar jag inte ta nu, för att det var en helt katastrof... Den ansvariga är nog inte helt stabil, men har jag i alla fall någonstans att sova. Imorgon ska jag troligtvis byta min lilla etta till en tvåa som jag ska dela med en amerikansk tjej, vilket säkert blir jättebra!
idag var första dagen i skolan. Vi fick en liten guidad tur med buss genom staden, över bergen till stranden och tillbaka igen. Det blir jättebra det här, det känns superduper!!! :) Redan imorgon ska vi åka ut till en Maoriby där vi också ska tillbringa natten i ett traditionellt hus (Whare Nui) vilket ska bli JÄTTESPÄNNANDE!!! Innan vi åker ska vi gå igenom hur man bör uppföra sig och så vidare.
Vi fick dessutom reda på att i våra uppgifter ingår att vara så osvenska som möjligt. (Så sa de faktiskt.) I slutet av vistelsen här på Nya Zeeland ska vi presentera vad vi har lärt oss, men vi får absolut inte lämna in något skriftligt! Konst, dans, teater, fotoutsällning, dikter, vad som helst bara det inte är en uppsats! Dessutom så ska vi inte få reda på exakt vad vi ska göra och precisa tider o.s.v. för de vill att vi ska lära oss något nytt och känna att vi förändras. Lite häftigt. Jag som tycker att jag ändå är hyfsat spontan i vanliga fall kanske märker att jag också har mina ramar som jag vill hålla mig till.
Yes, jag gjorde ett litet hopplock av bilder, för det tar sååå lång tid att ladda upp dem med den här långsamma uppkopplingen. Det är lite bilder från fantastiska Christchurch, mina väskor och min lunch som jag var färgglad och fin. :)
Jag hoppas att ni alla mår bra därhemma! Massa kramar till er från ett soligt/regnigt/soligt Nelson!
Pa andra sidan jordklotet...
Jag klev av jumbon i Christchurch igar vid tvatiden pa dagen. Det var ganska varmt, men det flaktar ganska skont har, ungefar som Galapagos kanns det faktiskt. Pa bussen fran flygplatsen traffade jag pa ett par svenskar i 50-60-arsaldern som var ute och backpackade! Haftigt tycker jag. De skulle vara borta fem manader sammanlagt och nu hade de just varit i Thailand, Malaysia, Kambodja, mm. Vi forsokte fa tag pa boende, men det slutade med att jag gick till turistinformationen dar de hjalpte mig att boka boende for natten. Det blev ett hotell med fem min gangvag fran katedralen, inte jattefint men stadat och med egen dusch. Jag gick dit med en gang och tog en laaang valbehovd dusch och sen tuppade jag av i sangen. Jag tvingade mig upp vid attatiden pa kvallen for jag var ju trots allt tvungen att ata nagot.
Staden ar jattefin! Det kanns lite som Lilliputt, for husen ser ut som gamla travillor som borde vara stora, men som ar jattesma! Lustigt, ungefar som Villa Villekulla. Alla dessa sma trahus och tegelvillor blandas med moderna spegelglashoghus, och massa gronomraden och vatten. Riktigt trevligt och mysigt. Folk ar hjalpsamma och klimatet ar varken for varmt eller for kallt, behagligt helt enkelt.
Jag vaknade tre ganger i natt och trodde att jag var sen. (Sen till vad???) Till slut gick jag upp klockan sex och gjorde lite kaffe och at nagra muslikakor. Jag lamnade hotellet klockan atta for att se mig omkring, men vad 17, det var inte sa mycket oppet! Konstigt va? Jag var klarvaken och ville komma igang med dagen; jobbigt nar inte resten av varlden anpassar sig! Jag gick till ett cafe' och tog en breakfast smoothie, som inneholl allt mojligt nyttigt tror jag. Blabar med all sakerhet for de fastnade i sugroret och gjorde det hela lite svarare. Gott i allafall.
Klockan ett idag ska jag ta bussen till Nelson. Det tar tydligen 8 timmar, pommes frites! Forresten har jag sjuuukt ont i ryggen idag eftersom ryggsacksjakeln ar pa tok for tung for mig. Idag har jag stadat den lite, sa nu ar det battre. Det var ju just snyggt att min sovsack vager flera kilon, for jag kan ju inte lamna bort den direkt. Hmmm, man kanske skulle satsat pa en minivariant.
Nu ska jag ut pa stan och kika och ata lite lunch innan jag hamtar vaskorna pa hotellet.
Tack igen till alla ni som kom och vinkade av mig pa flygplatsen i tisdags! Ni ar sa gulliga och jag alskar er allihop.
(Bilder kommer nar jag har internet pa min egen dator.)
