Kia Ora!

Igår åkte vi alltså till en Marae, en Mãori-by. Det var en häftig upplevelse. Det var inget turisttrams då vi var inbjudna till vår lärare Mikes familj och by. Innan vi kunde åka dit var vi tvungna att lära oss deras code of conduction så att vi inte skulle trampa på någons tår eller uppföra oss illa.

När man kommer som gäst för första gången till en stam eller by så välkomnas man på ett mycket speciellt sätt innan man får lov att komma in i huvudbyggnaden. Det första som händer är att en krigare lägger ner ett objekt på marken som en utmaning till den gästande "stammen", och om man tar upp objektet från marken kommer man med fredliga avsikter. Om inte innebär det problem.

Efter detta kommer en kvinna intill huset att sjunga och en annan kvinna som står framför den gästande "stammen" att svara på den förstas sång. Detta kallas "the call of the mothers", och ska på något sätt symbolisera födelsen, eller något nytt helt enkelt...om jag inte förstod det hela fel.

Sedan tågar man sakta fram mot huset, där man måste ta av sig sina skor och väskor. Mat och dryck är förbjudet inne i huvudbyggnaden, då man på detta sätt skiljer på de döda och de levande. (De döda äter inte, det gör de levande!) I huvudbyggnaden finns nämligen maoriernas förfäder avbildade på väggarna, vilket gör huvudbyggnaden till en mycket helig plats.

Väl inne i huset sitter "stammarna" på var sin sida och tittar på varandra, medan en maorie talar på deras språk. Han presenterar gästerna och värdarna för varandra. Han berättade bland annat att vi nog var trötta i armarna efter att ha paddlat så länge (ända från Sverige) och därför troligtvis mycket hungriga också! :) Därefter ska gästerna sjunga en sång från hemlandet, och det gjorde vi såklart, och sedan ska värdarna sjunga en sång för gästerna...om de inte ogillar sina gäster! Som tur var sjöng de för oss, vilket innebär att vi var godkända!

Sedan fick vi ställa oss på rad för att göra Hongi med våra värdar. Hongi är maoriernas hälsning; man trycker pannan och näsan mot varandra och utbyter andedräkt, och så säger man Kia Ora.



Sådär kan det se ut. Bilden har jag snott från http://www.newzealandnz.co.nz. Tyvärr fick vi inte ta några bilder inne i huset, för det är som sagt heligt. Fast hjärnan och hjärtat hade nog inte plats för att ens tänka på att ta några bilder ändå...

Vi sov över i huvudbyggnaden, och lärde oss fantastiskt mycket... Imorgon ska vi ut på nya äventyr med Culture Tourismobil. Mike ska visa oss mãori-platser runt om i Nelson, och dagen efter det ska vi titta på historiska platser från ett europeiskt perspektiv.

Kommentarer
Postat av: Owe

Hallåååå- som vi säger på världens andra sidas framsida.

Idag, lördag 16.1 kl. 15,00 har jag just ringt till Cristian för att höra om Du fortfarande levde.

Jaja - inga nyheter är goda nyheter så det gör Du nog.

Han gav oss adressen till Din utomordentligt trevligt skrivna blogg som jag just varit inne på och blivit litet klokare på hur Du har det och vad Du gjort senaste veckan.

Självklart har Du fullt upp med att insupa - ja uttrycket gäller när det handlar om intryck - Dina övriga insupningsvanor har vi ett intryck ( eller har Du grundlurat oss?)att Du är mycket återhållsam med- allt det totalt nya som finns omkring.

Jättetrevligt och spännande berättat om maoriernas hälsningsvanor . Hoppas verkligen att de har förmågan och förnuftet att bevara sin särart och ite suddar ut sina seder i den totala likriktning vi riskerar råka ut för i en värld där andra sidan av jorden med dess vanor bara är några knapptyckningar bort.

A propos knapptryckningar så kan Du väl knappa in vårt telefonnumer så att vi får höra Din ljuva kvittrande stäma någongång.

Jag tnkte ringa Dig när jag talat med Cristian och fått Ditt telefonnummer bara för att jäklas. Klockan tre på natten till "i morgon" för oss , men bestämde mig för att hålla igen på elakheterna.

Vi har det OK.

Vi har ägnat cirka fem timmar idag med att sortera musik som Nicke lade över på våra datorer till att vara på plats i våra iPodar.

Det är INTE så enkelt som man kan tro.

Vi har skyfflat filer fram och tillbaka och synkat så att den lilla "ratten" snart är utslten - men vi TROR att vi fattat nu.

Snön ligger vit på taken - fortfarande. Temperaturen fortfarande några grader under nollan.

M.A.O.

Allt bra

Tusen kramar.

Owe ( Mamma sover i soffan i vardagsrummet med en bok på magen och fötterna över armstödet för att värma dem av brasans strålning)

2010-01-16 @ 15:36:01

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0